En röd magisk sten

Idag hämtade jag barnen i förskoleklassen igen. Med mig hade jag Minis röda sten. Jag berättade att Mini måste ha varit och hämtat vårt brev som jag lagt på mitt skrivbord och tappat eller lämnat sin magiska sten. Jag kunde riktigt se hur barnen tittade runt i rummet. Hur någon hoppade till för att det kanske var Mini som skymtade där utanför fönstret.
Det var med stor försiktighet som barnen turades om att känna på stenen.

När det blivit arbetsro och tystnaden lagt sig i gruppen ropade en del barn då och då - MINI !!! JAG SÅG MINI !!! För visst hade vi lovat varandra att ropa på Mini om vi såg honom. Vi ville ju att Mini skulle komma till oss...

Tänk vad härligt att ha någonting att längta till, någonting att fantisera om. Och tänk vad härligt att som fröken få höra barnen ropa - Cilla, jag såg Mini i skogen. Mini kom till mig i natt. Eller höra de som med lite besvikelse i rösten berättar att de inte sett Mini än...

Nu längtar jag också tills han kommer till oss på riktigt...

Vår första gemensamma upplevelse...

Idag fick barnen följa med mig till ett av treornas klasrum. Jag hade planerat en "upptakt" inför kommande gemensamma upplevelser. När vi satt i ringen på golvet visade jag ett brev som jag hade med mig. Det var ett brunt kuvert och på det stod det till 1c på Norra Vallby. Barnen var överrens om att det var till dem. I kuvertet låg en liten lapp där det stod:

Hej alla barn !Jag heter Mini. Jag är pytteliten, jag är bara 22 cm lång. Förra veckan, när Cilla och Annika var och hälsade på er var jag utanför ert fönster och smög. Såg ni mig ?Jag skulle så gärna vilja gå i skolan.Om ni ser mig på skolgården kan ni väl ropa på mig. Ropa på Mini.Förresten så har jag en liten magisk sten. Så om ni hittar en röd liten sten så är det min.

Kram så länge från Mini

Vi bestämde oss för att skriva ett brev tillbaka. Ett brev som vi skulle lägga på den plats där Mini varit och lämnat sitt. Kanske vågar han komma tillbaka. Kanske läser han brevet och hör av sig igen...

Att vara ettalärare...

I höst ska jag ha en etta igen. Och visst är det något speciellt med att ha en etta ! Efter 8 år som lärare vet jag att varje årskurs har sin charm, men att vara ettalärare är ändock någonting extra.

Idag träffade jag min blivande klass för första gången. Ett piggt och härligt gäng, i väntan på att ta ännu ett stort steg i livet.

Eftersom jag just nu håller på att göra beställningar inför hösten passade jag på att ta hjälp av barnen. Och hjälp fick jag...

Jag lät dem även ställa frågor som de funderade på inför ettan och den största frågan var..."Får man ha med sig riskakor när man går i ettan" och i sånt fall, får man äta dem inne eller ute, på mattan eller ej?

Det avslöjade lite om deras förväntingar, men jag kunde även känna den längtan och det pirr de hade i magen när vi pratade om vad som väntade på andra sidan sommaren... Om att börja skolan på riktigt, få en ny fröken, läsa, räkna och få läxor.

Nu längtar jag verkligen efter att börja jobba som lärare i ettan igen, efter utmaningen som vi lärare alltid står inför - att lyckas inspirera och motivera barnen till att lära och upptäcka med lust och glädje.