En röd magisk sten

Idag hämtade jag barnen i förskoleklassen igen. Med mig hade jag Minis röda sten. Jag berättade att Mini måste ha varit och hämtat vårt brev som jag lagt på mitt skrivbord och tappat eller lämnat sin magiska sten. Jag kunde riktigt se hur barnen tittade runt i rummet. Hur någon hoppade till för att det kanske var Mini som skymtade där utanför fönstret.
Det var med stor försiktighet som barnen turades om att känna på stenen.

När det blivit arbetsro och tystnaden lagt sig i gruppen ropade en del barn då och då - MINI !!! JAG SÅG MINI !!! För visst hade vi lovat varandra att ropa på Mini om vi såg honom. Vi ville ju att Mini skulle komma till oss...

Tänk vad härligt att ha någonting att längta till, någonting att fantisera om. Och tänk vad härligt att som fröken få höra barnen ropa - Cilla, jag såg Mini i skogen. Mini kom till mig i natt. Eller höra de som med lite besvikelse i rösten berättar att de inte sett Mini än...

Nu längtar jag också tills han kommer till oss på riktigt...